LÖÖF

Kohteesta SshyWiki
Loikkaa:valikkoon, hakuun

LÖÖF suku,Nykarleby

LÖÖF Erik Hängelsson†1712-1724,Nykarleby,borgare puoliso Lisa†29.11.1734,Nykarleby lapsia: Elisabet&, X.

LÖF 90,Carin*5.12.1700-†n.1790*Nykarleby†Kaarlela,Kirilax puoliso JUBBILA/FRISK 93,Johan*1694-†j.1788

Lisätietoja:

Sivustolta: http://www.nykarlebyvyer.nu/SIDOR/Index2.htm Löysin henkilön: LÖÖF Erik Hångelsson Kolmelta sivulta: 1) http://www.nykarlebyvyer.nu/SIDOR/texter/PROSA/BACKMANW/BVSOF/01bvsof.htm Befolkningen i Nykarleby stad vid tiden för stora ofreden av (Wold. Backman) KAP. I. Inledning.:

Nykarleby kunde till en början rädda sig från att dela grannstädernas öden, att till stor del eller största del bli uppbränd. Det kvarblivna borgerskapet hade nämligen till furst Galitsin i Vasa sänt borgaren Erik Hängelsson Lööf för att mot en brandskatt av 10,000 riksdaler silver utverka stadens förskonande.

2) http://www.nykarlebyvyer.nu/SIDOR/texter/PROSA/BACKMANW/BVSOF/02bvsof.htm (Befolkningen i Nykarleby stad vid tiden för stora ofreden av (Wold. Backman) KAP. II. De 1712 mantalsskrivna och deras öden.:

B o r g a r e u t a n k ä n t y r k e: 54) Erik Hängelsson. Mantalsskriven jämte hustrun Lisa sedan 1682 då han vann burskap. Hustrun var borgaren Anders Eriksson Bondes änka; om henne står i 1697 års mantalslängd »legat siuker ett helt år och ligger ännu». Såsom redan i början nämndes var det Erik Hängelsson Lööf, som på stadens vägnar sändes till furst Galitsin i Vasa för att mot en brandskatt av 10,000 daler silver rädda staden från brand och plundring.

1723. Om Erik Hängelsson Lööf och hans hustru, som således hade levat 1712, men antagligen för sjukdom ej varit mantalsskriven, står det: »alldeles fattiga och gamla». 1724 års mantalslängd talar om Erik Lööfs änka. De hade två flickor: Elisabet gift med besökaren AIexander Feder (se 79) och Karin, gift med korpral Johan Frisk, bonde på Jubbila i Karleby.

Översikt: Komma vi till frågan: vilka öden genomgingo nämnda personer under den påfrestande tid, som ligger mellan 1714 och 1721? Vi veta ju, att de flesta flydde, främst de förmögnare och gällde resan i de flesta fall Sverge. De fattigare hade ingen annan tillflyktsort än skogarna i omgivningen, därifrån de dock småningom sökte sig tillbaka till sina hem, som ju till följd av den erlagda brandskatten till stor del skonats från ödeläggelse. Dock stannade också bland de ledande en del kvar, ledda av pliktkänsla eller andra orsaker. Bland dessa voro postförvaltaren, f. d. rådmannen Henrik Wessman, som av ryssarna utnämndes till borgmästare samt borgaren Erik Hängelsson Lööf, som var borgerskapets sändebud till furst Galitsin.

3) Nykarleby stad 1620—1920 av V. K. E. Wichmann:

7. Befolkningsförhållanden. Några krigsminnen. Märkligare släkter.:

Befolkningsförhållanden Under första året av stadens tillvaro uppgick folkmängden till endast sextio familjer, att döma av uppgiften hos Myrman, att staden i sin första början räknade blott „sextio rökar”. Den första befintliga mantalslängden, för år 1628 upptager „63 husfäder”, däribland 3 med rent finska namn. Stadsbor under tolv år uppges vara 123 och 107 i Leppo by; 10 hantverkare av olika yrken uppräknas. År 1661 funnos dock redan 257 mantallsskrivne personer, och år 1662 272, men år 1669 endast 234, och antagligen för krigets och missväxtårens skull endast 133. År 1681 utgjorde den mantalsskrivna stadsbefolkningen blott 159 eller nästan hälften av numerären 20 år tillbaka i tiden. Den minskades ytterligare under Stora Ofredens gräsliga tidskifte [1713—21], vars märkligaste händelser, så vitt de berörde Nykarleby, må här i största korthet refereras.

Några krigsminnen Efter nederlaget vid Napoby i Storkyrö sände den svenke överbefälhavaren generalmajor Armfelt „det mästa artilleriet, pagasje [krigskassan?] och sjuka till Nykarleby, att där inkvarteras och sedan så fort som möjligt på båtar och skutor överföras till Sverige”. Nykarlebys uppbådade borgerskap och allmoge, som ärnade [ämnade] sig till slaget, berättar en samtida rapportör, „var oss i vägen på måssan, (en biväg till Vörå), dock till tjänst, i det de hindrade kosackerna att längre rida i bredd med oss”. — På dåvarande landshövdingen Clercks befallning „har en kapiten (månne den ryktbare frikaptenen Långström, vars minne lever ännu i våra näjder och bl.a. är fästat vid den s.k. majorsbacken vid Gunillacka [i Munsala] där Långström ihjälsköt en rysk major) av allmogen (= siss) uppbränt alla farkoster samt magasinshusen i Nykarleby och Jakobstad”. Även två gårdar i Soklot nedbrändes nu, men antagligen av fienden. „Sedan vi förnummo, att fienden sig retirerat något tillbaka, så marscherade vi från Jakobstad igen till Nykarleby. Detta fingo vi höra av en borgare vid namn Erich Hångelson, vilken har varit avsänd ifrån Nykarleby stad först med brev till Vasa till ryske generalen (Furst Galizin) på hela stadsens vägnar. ” Nykarlebyborna hade nämligen betagits av den största skräck vid underrättelsen om nederlaget och fiendens framryckande. Därom vittnar bl.a. även följande böneskrift som man enligt samma rapport, „funnit på borden i Nykarleby liggande”.

„Min allra ödmjukaste begäran är, det täcktes Hans Czariske Majestäts krigsbetjente förskone mitt fattige huus och niuta derhoos good välplägning emellertid. Jag kommer heem, som intet skall flyckta, utan hel:r prestera mig pålagde uthlagor”.

När ryska armén sedan intågade i Nykarleby, överlämnades å stadens vägnar en böneskrift till Furst Galitzin om invånarnes förskoning till liv och ägendom mot en brandskatt av 10 tusen riksdaler silvermynt, „som av en av invånarne, handlanden Matts Andersson till mesta parten inlevererades”. Detta bifölls och ryssarne höllo till en början sitt löfte, men sveko det snart efter rysk sed. Staden blev plundrad och invånarne misshandlades. Enligt en efter fredsslutet i Nystad ingiven officiell rapport hade i Nykarleby stads och landsförsamling „mördats och ihjälslagits 71 personer”. — Tredje kyrkklockan bortrövades; dragoner, kosacker och galereskaderns manskap vid Åminne voro värst; folket plågades „med odrägelige inkvarteringar, tvångsarbete och skjutsfärdor; mänskor brändes, mördades och piskades; barnen bortfördes till Livland och Ingermanland”.

Under den s.k lilla ofreden (1741—43 års krig) „framfor fienden dock här mildare på allt sätt”.


1700-talet inleddes med stora ofreden, ehuru Nykarleby fick känning av kriget först i febr. 1714 efter det olyckliga slaget vid Napo. Då ryssarna nalkades staden lyckades dess invånare utvinna förskoning genom att betala en brandskatt om 10.000 riksdaler. Under vintern kunde man inte fly, men följande sommar flydde de flesta av stadens invånare antingen in i landet eller, och det gäller flertalet, till Västerbotten i Sverige, varvid Umeå och landskommunen Bygdeå synes ha varit de orter, dit de flesta tog sin tillflykt. Först efter Nystadsfreden 1721 började småningom befolkningen återvända. Staden hade visserligen någorlunda skonats av ryssarna, men skadorna på fastigheter och lösöre uppgick i alla fall till 268.335 riksdaler, en oerhörd summa för denna tid. Stadens fartyg hade bl.a. bränts, och en stor del av den gamla befolkningen hade dött under landsflykten, dels av umbäranden, dels av farsoter.


Stora ofreden Så kom stora ofreden, då landet översvämmades av ryssarna. I sin nöd betalade staden en hopsamlad summa på 10.000 daler silver till den ryske överbefälhavaren furst Galitzin mot löftet att staden inte skulle: skövlas. Likaväl blev staden: utplundrad och dess fartyg: brända, och de kvarvarande: stadsborna illa misshandlade eller ihjälslagna. Man anmälde 17 dödade.


http://web.telia.com/~u72802835/tommypohjasensukujuuret.htm

Sähköposti:

x-internet@hotmail.com